Eva Holmgren

På Söndag är det dags för val. Vårt demokratiska samhälle bygger på att vi vart fjärde år lägger lappar i urnor och inbillar oss att makten i Sverige i själva verket är fördelad mellan nio miljoner människor. De tre sekunderna vi vart fjärde år får känna oss viktiga, känna att vi bestämmer, att vi gör våra röster hörda, är det fundament varpå hela vår existens vilar. Tror vi. I själva verket handlar det där med val om något annat. Det handlar inte om folkmakt, om varje medborgares rättighet att säga vad han eller hon tycker. Det handlar om en enda stor kukmätartävling mellan redan etablerade politiker. De sju dödssyndernas tävling om vem som kan fläska på mest, vem som kan sänka vem bäst och vem som kan göra mest för t-i-l-l-v-ä-x-t-e-n. De tycker ju alla lika, drar åt samma håll, så då får man tävla i annat. Vem som affischerar mest, till exempel. Eller har den trendigaste valstugan. Valåret är de etablerade partiernas privata lekstuga, där de kan härja fritt och lägga krokben för varandra, där de tillsammans kan frysa ut de krafter som hotar dem och le sliskigt åt den långtidssjukskrivna trebarnsmamman som inte har råd med nya skor åt den minsta. Inte konstigt att valdeltagandet sjunker. 

Lyckligtvis finns det folk som inte bara tröttnar och gnäller, utan faktiskt tröttnar och agerar. När man hela tiden blir nedtryckt, motarbetad och till och med ställs in för rätta för att man inte spelar med i deras spel är det inte konstigt om man till slut biter ifrån. När man ser ytterligare en hycklare lova folket guld och gröna skogar, med vetskapen om att dessa löften aldrig infrias och att man själv och ens vänner inte har skuggan av en chans att påverka, att demokratin är ett fullfjädrat hyckleri, är det inte konstigt att man gör något drastiskt. När man inte får debattera på deras nivå utan hela tiden utestängs från den politiska scenen motarbetar man dem på ett språk alla förstår, med metoder som är omöjliga att missa. 

Detta år blev det för mycket. Över hela Sverige har nationalister gjort slag i saken och motarbetat hyckleriet på gatorna. Under namnet Synliga partiet har en kampanj mot de brutna löftena, falska leendena och maktfullkomligheten pågått. Affischer har rivits ner och bränts utanför kommunhus, valstugor har brunnit, vansinnespropagandan har obönhörligen förvisats från gatan. Det kan inte bli tydligare, för poliser, politiker och svenska folket: folk är förbannat trötta på politikersnusket, och tillåts man inte på sant demokratiskt maner säga det man vill gör man på andra vis. Det går inte att tysta den röst som nu drar fram över landet. Det går inte att hindra motståndet från att på öppen gata motarbeta de som styrt och fått förtrycka alldeles för länge. Det har väckt reaktioner, och det är precis det som är meningen. Folk förstår nämligen vad detta handlar om. I Småland har en polisman nyligen blivit offentligt utbuad av kommunalråd och poliskollegor för att han uttryckt en förståelse för frustrationen över politikernas valhets. Han förstod. De människor som möter både politikernas löften och sedan får känna den bittra eftersmaken när löftena bryts förstår. Det kan inte sägas tydligare. Detta är en protest från inte bara nationalister, utan från alla de svenskar som år efter år, mandatperiod efter mandatperiod, svikits av de som ler och lovar från de affischer man nu river ner. Synliga partiet talar folkets språk och utgör folkets röst mot deras förtryckare. 

Synliga partiet är detta valårs räddning. De sju riksdagspartierna är redan cementerade i samhället och väldigt svåra att rycka loss, men slutar folk att reagera mot vansinnet, tröttnar folk på att säga ifrån, kommer de växa fast för evigt. 

Den 20:e Juli genomförde GFN, Göteborgs Fria Nationalister, en demonstration mot Israel, ockupationen av Palestina samt bombningarna av Libanon. Demonstrationen var ett led i en omfattande kampanj för en bojkott av Israel (se närmre: http://www.info14.com/israelbojkott/ ) genomförd av svenska nationalister. Det propagandistiska greppet i demonstrationen var dock en aning annorlunda mot tidigare demonstrationer genomförde i Sverige. Den frontades av en fanborg bestående av fyra palestinska fanor och tio svarta fanor. En del demonstranter valde även att bära palestinasjalar i syfte att sympatisera med mellanösterns utsatta folk.

Detta har väckt reaktioner. Det senaste året har en ny våg synts i den svenska nationella rörelsen, inspirerad av Tysklands autonoma motstånd. Man har mer och mer anammat typiska utomparlamentariska symboler, såsom svarta fanor. Naturligtvis har detta medfört en debatt, som nu är viktigare än någonsin då de omdiskuterade attributen för första gången visats i öppna sammanhang. Reaktionerna efter demonstrationen i Göteborg har varit blandade. Många har reagerat negativt på bruket av palestinafanor, svarta fanor och palestinasjalar. Det finns en rädsla för att en ny subkultur börjar växa inom den nationella rörelsen, och att denna, såsom subkulturer gör, alienerar oss ännu mer från folket. Dessa reaktioner och farhågor är fullt förståeliga. Subkulturer har ingenting i nationella led att göra. Genom att ge plats för dessa förblir man en alienerad ungdomsrörelse utan några sympatier hos folket. Det är dock viktigt att se saken ur dess rätta perspektiv. Demonstrationen i Göteborg var på intet sätt någon manifestering av nationalisters behov av att verka trotsiga och alternativa. De attribut som kritiserats planeras, av de flesta demonstrationsdeltagarna, inte bli något återkommande fenomen i nationella sammanhang. Det ar blott och enbart för just denna dag och just denna demonstrations syfte de användes.

Det största problemet med dessa fenomen är att de i princip uteslutande använts av vänstergrupperingar, vilket hos flera naturligt leder till åsikten att nationalister anammar vänstervridna attribut och framtoningar. Jag kan inte tala för samtliga enskilda deltagare på demonstrationen, men jag vet att det inte var arrangörernas syfte att på något vis föra den nationella rörelsen närmre vänsterkanten. Det har vi, i ärlighetens namn, ingenting att vinna på. Samtidigt måste man våga prova nya grepp. Ibland måste reaktioner provoceras fram hos folket, framför allt måste man ibland ge gemene man på gatan en tankeställare. Just det var det som hände under demonstrationen i Göteborg. Då folk inte vid första anblick kunde avgöra vad för grupp det var som demonstrerade hade man heller inte möjlighet att avfärda demonstrationen som en “nazistdemonstration”, utan tvingades stanna till, lyssna och således också få en bild av vad vi står för. Det är ett grepp som kanske inte är gångbart i alla lägen, men det fyller helt klart sin funktion.

För min egen del, och för arrangörerna av demonstrationens del, handlar det heller inte om någon egen pervers lust att provocera, trampa på tår och märka ut sig. Jag är inte främmande för att föra in svarta fanor som en del av mindre demonstrationer, beroende på demonstrationernas syfte, men visar det sig att detta inte är ett gångbart koncept är jag den första att ställa mig emot det. Ytterst handlar valet av framtoning om gångbarhet hos folket, det är detta man måste ta hänsyn till. I Göteborg visade det sig att det fungerade, då vi fick många positiva reaktioner på demonstrationen från folk på gatan, men naturligtvis ska man inte räkna med att kunna använda samma koncept i varje demonstration eller manifestation.

Det vore olyckligt och beklagligt om en seriöst planerad och dessutom uppskattad demonstration avfärdades som ett påhitt av några tonårsrebeller i syfte att provocera och verka alternativa. Jag förstår fullt ut reaktionerna och rädslan att detta blir något återkommande, men jag måste också poängtera att det för just denna demonstrations syfte fanns andra, helt berättigade, anledningar att använda denna framtoning. I första hand handlade demonstrationen om sympatier med Palestina och motstånd mot Israel. Enligt min mening manifesteras detta bäst genom att Palestina är det som står i fokus för demonstrationen. Jag hade inte haft något emot om en israelisk fana brändes i stället för att en palestinsk fana bars, men jag ser heller inte det negativa i rent propagandistiskt syfte att palestinska fanor användes.

Det är min fulla och fasta önskan att detta inte leder till misstro gentemot de nationalister som deltog i demonstrationen i Göteborg. Debatt måste självklart föras, och båda sidors argument måste tas på allvar. Detta är en viktig fråga att ta upp, då den framtoning vi väljer i många avseenden är det som avgör om vi står eller faller. Det vore olyckligt om denna enda demonstration slutade med att nationalister i Sverige anammade en alienerande subkultur, just därför måste diskussion föras, så att demonstrationsarrangörernas egentliga syften uppmärksammas.

Slutligen vill jag beklaga det faktum att fokus riktats mot just detta specifika problem i stället för mot demonstrationen. Att nationalister går ner för Avenyn utan att störas av vare sig polis eller vänstergrupperingar är en seger i sig, att man dessutom genomfört en demonstration där planeringen och mobiliseringen inte pågått mer än några dagar och dessutom gjort något lyckat välstrukturerat av det är ett faktum värt mer uppmärksamhet. Min personliga uppfattning är att demonstrationen i Göteborg var otroligt lyckad, och arrangörerna är värda all positiv respons. Diskussionen om kringliggande attribut och val av framtoning förs med fördel i kölvattnet av uppmärksammandet av själva demonstrationen.

Nedanstående text skrev jag för ett år sedan, då hemmafruar var otroligt inne att debattera i diverse medier. Hemmafrutrenden har blåst över, men ämnet i sig är fortfarande (och kommer, sålänge samhället ser ut som det gör, fortsätta vara) lika brännande hett och viktigt, vilket gör debattinlägget tidlöst.

Under den hälft som varat av 2005 har svenska folket, i vanlig ordning, fått sig till livs ett otal ouppmärksammade fenomen och ”bortglömda” debattämnen. Vid sidan av fibromyalgi, förtidspensionärer och diverse larm om faror med livsmedel (hittills har ingen fluga klättrat högre än den fruktade akrylamiden) har kvällstidningarna kablat ut spaltmeter efter spaltmeter om svenskarnas föräldrasituation. Pappamanifestet blev en snabbt övergående trend, och den delade föräldraledigheten har både dyrkats och skällts ut. Understundom har även ett ytterst udda inslag fått en fot i dörrspringan hos de annars så kvinnofientliga medierna: mammor som vill vara hemmafruar. De nämns i förbifarten, får kanske ett uppslag med rosa kant och efterföljs alltid av en snusförnuftig, kvinnlig socialdemokrat som talar om det patriarkala förtrycket och jämställer hemmafrurollen med en burka. Å andra sidan finns det de som med Coco Chanel-dräkter och stilettklackar vill påskina att den amerikanska serien ”Desperate Housewives” har lanserat den nya ”hemmafrutrenden”. Vecko Revyn har bland annat givit tips om hur man får den sexiga hemmafrurumpan. Överlag arbetas det alltså för att sända ut en och samma signal: hemmafruar är just en trend, något lite halvfjolligt som handlar mer om sexiga rumpor än om ett faktiskt arbete. Problemet är att man med utgångspunkt i dagsläget måste ge dem rätt. Vem som är hemma med sina barn eller inte styrs inte längre av vem som har barn att vara hemma med, utan av vem som har råd att ha barn de kan vara hemma med. 

Föräldrasituationen är kanske det enda område där klasskillnaderna fortfarande är riktigt tydliga. I socialdemokraternas Sverige måste båda föräldrarna arbeta för att klara sig om inte den ena råkar tillhöra den nya tidens adelsklass. I socialdemokraternas Sverige finns det inget rum för hemmafruar. Medan överklassens mammor tävlar om vem som har trendigast barnvagn sitter medel- och arbetarklasskvinnan och stirrar in i väggen, för trött för att resa sig. Socialdemokraternas satsningar på kvinnan ligger kvar på samma ställe som den gjorde på 1920-talet. Det handlar fortfarande om att få ut kvinnorna i arbetslivet, och det skulle inte förvåna mig om någon hängbröstfeminist någon stans i någon avgrund började hojta om kvinnlig rösträtt. Socialdemokratiska kvinnoförbundet har missat något väsentligt, närmre bestämt 80 år av förändring. Man förfasas över hur få kvinnliga chefer det finns, men socialdemokraterna har blickat förbi något som egentligen borde vara otroligt svårt att missa. Man har helt enkelt ”glömt” att ta med barnen i beräkningen. För att åstadkomma det man själv anser vara en förbättring för kvinnor har man helt enkelt gjort det ekonomiskt ohållbart för medel- och arbetarklasskvinnor att stanna hemma med barnen om de så skulle vilja. Effekten av det blir att barn och föräldrar aldrig möts, vilket även det fördes fram i debatten för ett par år sedan. Då myntades begreppet ”kvalitetstid”, och visst, det var en fin tanke, men hur står det egentligen till med ett samhälle där man måste skapa ett särskilt begrepp för en av de mest naturliga företeelserna i världen? 

Samtidigt finns det de som har råd med att både vara hemma och anställa en barnflicka. För dessa innebär begreppet ”kvalitetstid” snarare shopping än umgänge med barnen. De gör den puderpuffiga och fjäderfluffiga bilden av den desperata hemmafrun i det välbärgade bostadsområdet besannad, och medan elitfeministerna fortfarande efter 80 år gafflar om kvinnan och arbetslivet går fler och fler familjer under för de relativt moderna fenomenen utbrändhet och stress. Det finns i socialdemokraternas kvasisocialistiska samhälle alltså bara två vägar att gå: antingen blir man en desperat hemmafru med en man vars lön kan försörja halva Stockholm, eller så arbetar man ihjäl sig och snuvar sina barn på deras barndom på kuppen. 

Även denna mediestorm kommer att dra över, säkert snabbare än akrylamidhistorien, för hemmafruar är i dagsläget just en trend, en lyx förunnad de som har råd. Aldrig har man ens för en sekund funderat över att det faktiskt handlar om mer än sexiga hemmafrurumpor. Man slätar över problemet genom att fluffa till det till den välkrattade trädgårdsgångsdrömmen, man fjollar till det och tipsar samtidigt om vilka diskhandskar som är mest desperata. Man negligerar ett allvarligt problem för otroligt många mammor, pappor och barn genom att låta det bli en övergående trend enbart sprungen ur kommersiella Hollywoodintressen, alternativt vrålar man något om burkor och Sharialagar så är allt återställt i vanlig ordning igen. Att det faktiskt kan vara något som är värt en seriös diskussion, då det rör det allra viktigaste vi har, barnen, är det ingen som ägnat en tanke. Vi får helt enkelt nöja oss med folk som fortsätter att rasa på löpsedlar, fingrar i djupfrysta räkor och att Anna Books mage sprack. Seriösa, allvarliga problem som knappast är övergående trender, med andra ord. 

I kölvattnet av profitens absolut största högtid, Julen, är hela samhället lamslaget och det förfall människan står inför märks allt tydligare. Det senaste århundradet har varit den tekniska utvecklingens århundrade, och därmed också girighetens och pengarnas århundrade.  De senaste årtusendena har vi gått från jägarsamhälle till jordbrukssamhälle till industrisamhälle och slutligen hamnat i något folk kallar informationssamhälle. Det är ett ganska så missvisande epitet, drivkraften bakom den maskin som driver samhället idag är knappast information, utan snarare konsumtion. Demoraliseringen av människan har egentligen ingenting med hennes eget sinnelag att göra, den drivs snarare av en motor som är mäktigare än allt annat: pengar. 

I jakten på större rikedomar är stora företag beredda att göra vad som helst, utan några förbehåll. Pengar är drivkraften bakom idén att sälja pornografiskt inspirerade underkläder till småflickor, pengar är drivkraften bakom idén att sälja tekniskt avancerade dyrgripar till barn som knappt förstår syftet med dem. Pengar är drivkraften bakom exploateringen och utarmningen av naturen, pengar är drivkraften bakom konstgödsling, genmanipulering och tortyrliknande djurhållning. Enskilda människors behov av att tjäna mer pengar, tillförskansa sig mer makt och sätta sig själva på än högre piedestaler är det som utgör stommen för den herre människor i västvärldens konsumtionssamhälle är slavar under. Storföretagen skapar tomrum som behöver fyllas ut, de uppfinner behov hos människan hon aldrig trodde att hon hade, enkom i det syftet att hon ska konsumera mera. Folk luras till att tro att det som sker är rättvisa överenskommelser, jag ger dig pengar så får jag något jag inte visste att jag ville ha förrän du visade det för mig. Den fria konkurrensens vida ramar gör människor till monster i strävan efter att producera billigare för att tjäna mer. 

Den situation västvärldens folk befinner sig i är tacksam för samhället att utnyttja. Den press människan har på sig att producera, göra karriär, skaffa en utbildning, resa jorden runt och samtidigt vara snygg i håret skapar ett andligt tomrum som fylls ut av konsumtion. Vi vet inte vad vi saknar, men de snälla försäljarna talar om det för oss. Det är avancerad teknik, avancerad hudvård och avancerad heminredning. Den känsla av vanmakt positionen som slav under samhällets penningkåta ideal framkallar överbryggas fort av den känsla av falsk makt innehav av pengar och möjligheten att spendera dem utgör. Vi söker, och finner varor av alla de slag. Skulle det du saknar inte kunna fyllas av materiella ting kan du lätt köpa dig till en lyckligare själ i alla fall. Även andlighet är en konsumtionsvara. Stressade människor köper frid för sina sargade sinnen i form av svindyr terapi och svindyra meditationskurser, allt i enlighet med århundradets visdom: lycka kan köpas. Och i ett samhälle där lycka kan köpas, är mänskligheten dömd. 

Samtliga av samhällets beståndsdelar är en del i detta. Ingen faktor, vare sig ekonomisk eller ideologisk, kan erbjuda en motsats eller en befrielse från det. Oavsett vilken riktning man väljer handlar det alltid om samma mål: att offra sig själv till de krafter som styr. Kvinnor bör å ena sidan köpa sig till ett idealiskt yttre för att passa in i rollen som en nyttig beståndsdel i utvecklingen av ett allt mer sexualiserat samhälle, å andra sidan ska de ge upp all sin kvinnlighet för att slåss mot män, de påstådda fienderna. Barn ska å ena sidan se ut och uppföra sig som små vuxna för att lyckas ta sig fram utan smärtor i den hårda skola som är deras verklighet, å andra sidan ska de manipuleras att tro att de är könlösa neutrer. Det är lätt att tro att samhället består av många motstridiga krafter med olika viljor, men i grund och botten är de desamma, och framför allt enas de under en paroll: förnekelsen av människans behov av den självinsikt och känsla av tillhörighet som kanske är det enda som kan fylla ut det tomrum de skapat. 

En grundläggande idé inom modern psykologi är tanken om hur vi skapar nya behov efter att ha uppfyllt de första. Denna idé sammanfattas bäst i en psykologisk ”steg-för-steg”-teori, Maslows behovstrappa. Tanken är att när vi uppfyllt de primära behoven, såsom mat och sömn, kommer vi till ett stadie där vi ska uppfylla nästa behov, social samvaro och mänskliga kontakter. På så vis fortsätter det tills vi nått den högsta graden av behovstillfredsställelse: självförverkligande. Det är på detta kort allt faller. Den moderna tolkningen av självförverkligandet är att det inkluderar samtliga faktorer som kan ge oss ett liv utan kamp och ansträngning, samt självinsikt och självkännedom. Idén om att självkännedom enbart kan uppnås när man lever ett liv där strävan efter att överleva inte längre är påtaglig är förödande för människan. För att nå det upphöjda självförverkligandet måste vi alltså se till att tjäna så mycket pengar att vi inte längre behöver kämpa, och därtill ordna till våra stressade psyken, som i själva verket bara är en produkt av den ständiga jakten efter makt och rikedom. Siddharta Gautama blev Buddha, upplyst, genom att välja bort just det. Han nådde självförverkligandet genom att säga nej till rikedom och ett liv i lyx. Att detta skulle vara en möjlighet förnekas bestämt av de krafter som tjänar på att vi strävar efter självförverkligande idag. 

Att människan genom att söka efter något annat än den tomma njutning pengar ger skulle nå den självinsikt hon behöver är en idé som visserligen presenteras, men då följer det att man ska köpa sig till kunskap om hur denna självinsikt nås med just pengar. Att vi inte behöver söka en identitet genom moraliska utsvävningar, att vi inte behöver testa allt och vara öppna för allt för att lära känna oss själva, är en sanning alldeles för farlig för att avslöjas. Att denna självinsikt som fyller ut tomrummet uppnås genom att man känner en samhörighet med sitt arv och sitt förflutna, med sin kultur och sitt folk, är något man inte vill kännas vid. Det som behövs för att rädda människan från förvirringen är en insikt om vem hon är, och varifrån hon kommer. Först när du känner till ditt arv och har en förankring i din historia kan du känna dig själv, först när du vet varifrån du kommer kan du vara säker på vem du är. Dessa grundläggande faktorer för människans andliga välbefinnande förnekas av samtliga komponenter i samhället. I stället uppmanas vi att finna oss själva genom att resa jorden runt, tända rökelse eller ha sex med så många som möjligt. I stället gör de oss rotlösa. 

Det har sagts förut, men det tål att sägas igen: vi ÄR den enda sanna oppositionen. Det nationalistiska alternativet är det enda alternativ som kan erbjuda just det som saknas. Vi är de enda som erkänner vikten av att känna en ärlig och äkta samhörighet. Rotlöshet skapar det tomrum systemet vill fylla med varor, och att finna sina rötter, och därmed sig själv, är det enda botemedlet. Ett botemedel som dessutom är gratis.   

Medan Gazaremsan fylls av gråtande, skrikande, livrädda människor, på flykt från Israeliska soldaters kanske inte riktigt rättvisa men ändå inte alls värt att lägga ner någon energi på att stoppa attack för att befria en endaste Israelisk soldat, som tros hållas fången någonstans i Gaza, laddar USA och FN upp för ett nytt krig i rättvisans namn. Anrikning av uran är ju ett projekt som verkligen inte får skötas av vem som helst, allra minst av Iranier, och avbryter inte Iran sitt anrikningsprogram väntar pekpinnen, taburetten och råttingen. Grattis världen, Israel mördar ytterligare några tusentals oskyldiga medan FN bara står och ser på som den försynta Curlingmorsan när snorungen slår spadar i de andra barnens huvuden. Möjligtvis tillsätter man en utredning, Kofi Annan har uttryckt en önskan om det, kanske blir det ett samtal vid matbordet sedan om indragen veckopeng eller någon annan gräslig sanktion för man får ju faktiskt inte slå de andra barnen på det där orättvisa sättet. I rummet intill sitter familjens svarta får och anrikar uran, eller i alla fall leker lite med kemilådan, helt oacceptabelt och mamma FN går från Curlingmorsa till Cruella DeVille i ett slag och drar inte bara in en veckopeng utan inför även livstids utegångsförbud. Slutar inte ungen anrika uran kanske man dessutom skickar in pappa USA och då blir det åka av! Det känns ju skönt att det alltid finns en trygghet, att man kan lita på att någon håller ordning i stora stygga världen som är till bredden fylld med stora stygga terrorister, i form av civila Palestinier, civila Irakier och en regering som vill bättra på sin elförsörjning (visserligen på ett i västerländska miljösammanhang oförlåtligt sätt, men ändå) och kanske leka lite med de där kärnvapnen alla stora stygga terrorister lär ha under huvudkudden, men som ingen hittills sett.